Encountering Depression In-Depth

An existential-phenomenological approach to selfhood, depression, and psychiatric practice

Seniuk, Patrick

2020

Denna avhandling i ämnet den praktiska kunskapens teori undersöker hur depressionen griper in i och förändrar vår erfarenhet av oss själva. Genom att använda mig av Maurice Merleau-Ponty’s existentiella fenomenologi, argumenterar jag för att vi måste beskriva och analysera erfarenheten av självet och hur den är relaterad till den depressiva erfarenheten om vi vill blottlägga depressionens grundläggande struktur.

Depression har historiskt sett förklarats med hjälp av två olika orsaksmodeller: antingen har den betraktats som en biologisk dysfunktion eller som ett resultat av en psykologisk konflikt. Gränsdragningen återfinns emellertid inte bara i historien; genom att genomföra djupintervjuer visar jag hur denna kausala dikotomi fortfarande är verksam i den samtida psykiatriska praktiken. Å ena sidan redogjorde mina informanter för sitt missnöje med kriterierna för diagnosen depression (exempelvis att de är opersonliga eller otydliga), medan de, å andra sidan, vidkände att diagnosen är användbar såtillvida som den gör det möjligt att få tillgång till den psykiatriska vårdens olika resurser. Personer som är verksamma inom den psykiatriska professionen har därför utvecklat olika strategier för att hantera detta dilemma, något som exempelvis visar sig i deras vilja att distansera patienter från deras depressionsdiagnoser, vilket ledde till uttalanden som ”du är inte problemet, det är depressionen som är problemet”. En av följderna med denna strategi är att depressionen separeras på ett artificiellt sätt från personen som lider av den, vilket också innebär att depressionen betraktas som något som är oberoende av det egna självet.

Eftersom jag argumenterar för att depression och själv påverkar varandra ömsesidigt är det viktigt att analysera några av de mest inflytelserika modellerna för att förstå självets struktur inom samtida forskning. Jag visar att den hjärnbaserade modellen, den situerade modellen, den psykologiska modellen och den narrativa modellen av självet har sina respektive styrkor och svagheter. Men jag går också bortom dessa modeller och karakteriserar självet som ett utvecklingsfenomen som ger sig till känna som en förkroppsligad stil. Denna stil reflekterar det sätt på vilket vi etablerar en perceptuell kontakt med annanheten, förutan vilken det inte skulle finnas någon erfarenhet av det egna självet.

Genom att använda mig av begreppet självet-som-stil, visar min fenomenologiska analys hur depressionens erfarenhetsstruktur är oskiljaktig från den levda rumsligheten. Jag visar hur den deprimerade erfarenheten är en affektiv förändring av det sätt på vilket rumsligt djup upplevs; ting i världen upplevs som frånvarande, utom räckvidd, eller så upplever den deprimerade personen helt enkelt sig vara oförmögen att utan stor ansträngning etablera kontakt med omvärlden. Därför argumenterar jag också för att förhållandet mellan depression och självet kan karakteriseras på två huvudsakliga sätt, antingen som en depressiv stil eller som ett avbrott av självets stil.

Denna distinktion mellan depressiv stil och en avbruten självstil får konsekvenser för diagnosticeringen och behandlingen av depression. Jag visar att en långvarig depressiv sjukdom – dystymi – fenomenologiskt sett vittnar om en depressiv självstil medan en kortare depressiv sjukdom motsvarar en avbruten självstil. När det kommer till frågan om behandling av depression utgår jag från filosofen John Russons verk för att visa hur samtalsterapi också kan förstås som ett existentiellt projekt som syftar till att medvetandegöra våra oreflekterade och förkroppsligade vanor i ett försök att omstilisera det sätt på vilket självet förmår handskas med de förändringar som uppstår i vardagliga situationer.

Huddinge : Södertörns högskola, 2020. s. 275.

ISBN 978-91-89109-22-3

Södertörn Doctoral Dissertations, 1652-7399; 176

Ladda ner som pdf

Mer information i DiVA

Boken på prisjämförelsetjänsten Bokfynd

Låna boken